Nu drar det sig nära första dagen på mitt stora äventyr. Jag har längtat så länge och jag kan knappt bärga mig.

Men här sitter jag utan förmågan att göra det som krävs för att närma mig utflyttning. Vet inte om detta beror på att det är verkligt att det händer och tanken skrämmer mig eller om det är yttre påverkan från att ha fienden i nästa dörr.

Blandade känslor snurrar i mitt huvud. Aldrig har jag blivit så illa till mods eller behandlad av någon eller något som faktiskt var värdig min tid eller energi. Aldrig någonsin har jag haft så svårt att komma till ro och måste åtgärda saker så långt att det faktiskt tar emot.

Kanske är det bara ett sätt att säga hejdå till mitt förflutna och det jag en gång andades, kanske är det navelsträngen som sitter kvar? Till en svag behövande människa som alltid satt alla andra först.

De närmsta dagarna kommer bli spännande och förhoppningsvis smidiga. Annars kommer det avslutas på ett sätt med besked. Mottagaren väljer.

Att lämna en tre på 80kvm för ngt som kanske är 18kvm kommer vända upp och ner på vardagen men förhoppningsvis till det bättre. Min kärlek min dröm och mitt äventyr håll i er för snart kommer vi!

Så var Botkyrka och min tjänstgöring avslutad. Sista passet rullade in på morgonkvisten. Även om det finns mycket som gjorde att jag valde och lämna och det var med lätta steg jag lämnade stationen så sticker det lite i hjärtat.

Jag lämnar fantastiskt många fina medarbetare bakom mig i alla dess instanser. Min personliga utveckling under tiden som var är enorm både på gott och på ont. De tunga dagarna motgångarna som varit har absolut gjort mig ledsen och kränkt men med lovord och kärlek kan jag trots allt vara stolt över min tid.

Jag kan med gott samvete säga att jag gjorde allt jag kunde så länge orken fanns och när den började rinna ut klev jag av innan jag levererade sämre än den näst bästa.

Tack för allt och hejdå bransch station kommun och alla däri jag hoppas ni minns mig med glädje och ett varmt minne.