Min ringa erfarenhet av hundar sträcker sig så långt som tillbaka till 2012 när jag hämtade hem en alldelens egen hund. Innan detta hade jag haft ett par hundar som "dagprommis" foder eller bara passat vid tillfällen. Jag hade stått på sidan av träningsgänget i Umeå som tränade mot IPO och följt med på diverse bruks och lydnadstävlingar.

Min boxerfröken har varit världens bästa förstahund. Lättlärd, arbetsvillig relativt frisk och lättsam. Februari 2014 hände det som inte får hända. Jag och en vännina var ute på en promenad efter en dag på klubben och båda hundarna hade fått träna. Vänninans hund är en tik, och ca 6mån äldre än min i övrigt är varken ras eller annat viktigt i det detta inlägg berör.

Olyckan var framme och vänninans tik attackerade min tik. Som för glatta livet försökte försvara sig men gick aldrig till mot attack. Avvärjningsskador kunde hittas på min vänninnas tik men min lilla tjej fick åka akut in till veterinären och sys.

Efter detta har min i övrigt glada, lättsamma och problemfria tik ändrat beteende. Hon är fortfarande snäll, väldigt undergiven numera i nya introduktioner av andra hundar och något "nervös" vid hundmöten. Detta visar hon genom att ligga på i kopplet, brösta upp sig och resa ragg. Jag känner henne så väl att jag vet att hon aldrig skulle fullfölja sina tomma hot om att vara "störst, bäst och vackrast" möjligen vackrast då.

När lillebror flyttade in hos oss gjorde jag en bedömning av honom att vara en snäll schäferpojke, vänlig, nyfiken och rätt stressad. Eftersom dagarna blivit månader och vi hunnit passera ett år har mycket förändrats i min uppfattning om denna hund. Han är fortfarande vänlig, nyfiken, stressen har försvunnit men upptäckten av att han varit illa behandlad har kommit till min kännedom. Skärpa och försvar har han haft under hela tiden. Men åter till hundmöten för att inte sväva iväg allt för mycket.

Med denna hanhund, i kombination med min tik som utstrålar osäkerhet i hundmöten har han tagit på sig rollen att försvara flocken. Jag tar givetvis på mig det största ansvaret i att han har tvingats in i denna roll, det är alltså mitt ansvar att skapa balans i flocken igen. Lillebror gillar inte att vara flockledare men med mina tvetydliga direktiv och en syster som visar osäkerhet har han fått vatten på sin kvar och klivit in i de stora skorna utan att egentligen förstå allvaret i det hela.

I mitten av februari träffade jag Denice. Det kommer låta klychigt att säga att hon kom som sänt från ovan, men det är exakt så det känns. Hon förklarade efter att ha sett min lilla schäferpojke, oss som ekipage att. JAG HAR INGEN AGGRESSIV HUND. Däremot en nyfiken och frustrerad hund, som i kombination med en orättvis och otydlig förare agerar utåt.

Min egen självinsikt har ändå bromsat det här förloppet. Jag har aldrig spännt upp, strypt up eller använt kopplet som säkerhetsbälte i hundmöten, men jag har saknat verktyget att hitta en balans för att få vara flockledare som inte innefattar våld eller gorm.

Vi har jobbat massor med hundmöten och introduktion av nya hundar. Mina krav är inte orimliga, han behöver inte älska alla, men han ska veta att det är inte hans uppgift att bestämma vem som ska leva eller dö - det är min.

Träningen har haft flera etapper, nu var det länge sedan jag hade möjlighet att träna för min stora inspiration men jag tror att vi har vuxit på oss och hittat alternativa lösningar tills nästa träning tar plats.

Jag skriver det här inlägget idag för att jag kommer precis hem från en promenad där jag inte annat än kan le och njuta över våra framsteg. Vi stötte på flertal hundar på promenaden, han låg lungt och stilla vid samtliga och vi lyckades även passera hundrastgården på ett bra sätt. Så fort han gick upp i varv, blev för intresserad eller reste ragg fick han lägga sig ner, varva ner, söka kontakt och sedan fortsätta promenaden.

Inlägget kanske inte är någon hjälp om du har problem med din hund, för jag är verkligen inget proffs. Men jag vet att med rätt verktyg kan de flesta hundar lära sig vad balans är och hitta harmoni, men det är du som hundägares ansvar att ta kontrollen, bli en flockledare och i mina ögon gör man INTE det genom att vara hård, kantig och våldsam. Det gör man genom att vara: Rättvis, konsekvent och tydlig.

lovade i förra veckan att jag skulle uppdatera lite på hundfronten. För er som inte har något hundintresse, kanske är intresserade av boxerfröken eller hästmänniskor - håll i er nu då. 

Under senaste tiden har vi kämpat hårt i motvind på hundträningarna. Inte för att vi inte har gjort framsteg, utan för att det har varit meningsskiljaktigheter om saker och ting. Det har kännts jätte tråkigt att det har förhindrat och försvårat min möjlighet att köra upp, men jag har försökt att reparera den skada som jag ansvarar för.

Under förra veckan bjöd onsdagen på en bra träning i mina ögon då vi började på en "okej" nivå men avslutade endast efter en omgång till med bra resultat. Detta har tidigare tagit flera omtag men nu levererade vi bra efter ett omtag vilket jag ser som stor utveckling. Farock har blivit positivare och mer lättstyrt även om han inte är 100% övertygad om att jag är roligaste i världen börjar vi komm dit. Stressen har sjunkigt och han är mer samlad.

Fredag och gårdagen (Måndag) träningarn har varit riktigt bra. Härlig känsla, bra levererat och ett lugn genom hela kroppen. En bubbla för ekipaget helt enkelt. Det finns massor att slipa på, en lång väg att gå innan han stänger ute vad som händer "där-borta" eller "vad-dom-gör". Men vi är på god väg och nu är det nära för att göra en uppkörd. Jag hoppas att bi håller ihop när det väl är dags.

Lilla schäferbus, en dag kanske vi blir allt det folk inte trott att vi aldrig kunnat!

Åkte till Uppsala för hundträning under em. En större samling ekipage och tre nya ansikten på plats. Två tjejer med boxer vilket gjorde ett boxerhjärta lite större. Fina skrynkeltrynen!

F skötte sig momentmässigt bra, måste filas på Framförgående men övriga moment börjar bli riktigt trevliga. Stood my ground igen och höll mig till min plan att bygga vidare på en god relation men rättvisa grunder. Övriga tillvägagångssätt fick passera hörselgången och lätta på motsatt sida.

Humöret på herrn var totalskevt och han var riktigt bitter, grinig och otrevlig. Jag agerade sakligt och ignorerade att han måste vaknat på fel sida. En dålig dag kan vi alla ha.

Skulle dock behöva fylla på positivtränings energi snarast. Målet känns långt bort. Kanske har jag en dålig dag eller så är det oxidativ stress som kommer krypande. Tåls att fundera på.

Min finaste boxertjej med så fantastiskt mycket personlighet. Varje sekund är en gåva i din närhet.

Tränade hund igår kväll tillsammans med min coach och mentor samt med moraliskt stöd och assisterande störning. Ny miljö och snäppet vassare fas.

Schäfer pojken skötte sig fantastiskt!! Så mycket svåra saker som han efter många om och men lyckades överkomma och kliva över och prestera från. Platsliggningen drogs till sin spets och därefter blev det samtliga moment inför provet i lydnaden förutom hinder som tragglades. Jätte fina framsteg och en fantastisk arbetslust, känsla och prestation. Lyckan var fenomenal och inkallningen finns att se på IG för den nyfikna. Lycka, tacksamhet och glädje somnade jag med ett leende på läpparna.

Pået igen idag startade vi morgonen med 35min cykel och därefter styrde vi mot Uppsala. En blandad kompott, många framsteg och några bakslag. Smärtan är för hög för att gå in på detaljer nu. Men summeringen blir trots allt att jag känner mig sänkt och ifrågasatt. Jag vet att jag varken besitter mer kunskap eller erfarenhet än de övriga på plats. Men det sårar mig att ett träningssätt som bygger på förståelse och breda grunder ifrågasätts och smulas.

Jag har hittat ett träningssätt och metoder som jag kan stå för, som jag tror på och har full tillit att det är vår väg att gå och ändå blir det smulat. Gårdagens high ligger idag på low, low. Vilket är tråkigt. Jag önskar vi hade mer tid, men jag hoppas, ber och önskar att allt vårt arbete kommer ge utdelning i den grad att vi klarar oss. Om det finns en högre makt är det min primära önskan.

Nu blir det att inta en position som är genomlidlig och agera moraliskt stöd. Söka lite tröst i långnosarna och mannen för att kravla upp igen. Saknar min fröken lite extra just nu.

Need to suck it up, bring my A game and show the nonbelivers we can and will succeed.

Började morgonen på bästa sätt i alla kategorier. Frukost med mannen innan han jobbet kallade. Jag och duon fastnade i lite mysmode efter att jag la mig för att bromsa illamåendet och huvudvärken. Därefter bar det av till dagis för att låna cykel och lämna röda för en cykeltur med lillepojken.

35min cykeltur och debuten avklarad
Återlämning, planering och upphämtning innan Uppsala och hundträning kallar.

Hälsostatus i skrivande stund: tom i bollen men inga större känningar ännu. Förhoppningsvis räckte vilan för att hålla ihop en stund åtminstone!

Rubriken kommer vid detta inlägg belysa något fantastiskt stort men ack så skört.

För 396 dagar sedan kom en liten kille i en stor kropp in i mitt liv. Fantastiskt söt men oj, oj, oj vilken utmaning. Vi har helt klart haft en fantastisk resa på dessa dagar. Ibland har motgångarna nästan tagit knäcken på mig både som förare och som människa. Moment har övats tills orken, kraften och lusten försvunnit. Inget befäst, inget slut resultat har kunnat levereras.

Pressen, stressen, ångesten har varit kvävande. Jag har aldrig känt mig så liten som i relationen till denna varelse. Men viljan, längtan och önskan att få vara hans centrum och villkorslösa trygghet har ekat i mitt huvud. Hur, om och om någonsin när det skulle inträffa har varit ovisst.

För drygt en månad sen presenterades verktyget för att bygga bron som saknades i vår relation i samband med en fantastisk människa. Verktyget att bygga ett förtroende. En tillit som bygger på en trygghet och en förståelse. Den har tagit fart, vuxit och börjat rota sig. Jag är tagen, skakad och ja, stum. Att jag, trots min ringa erfarenhet, kunskap och allt som ligger mig i fatet. Få möjlighet att nå stjärnorna och förvalta denna hund på ett sätt jag inte hittat vägen för tidigare.

Tack Denice, för att du finns och samlade ihop en osäker, ostrukturerad förare med så mycket ångest inblandat i träningen. Du är värd mer än din vikt i guld!

Henrik... Ja, det går inte ens börja. Utan dig hade inget av det här varit möjligt och jag hade aldrig kunnat göra det jag gör utan din stöttning och ditt lugn.

Bjuder på en bild på min fantastiska kille. Hjärtat hoppar snart ur bröstet men jag somnar tryggt i armarna på en trött man.

Love is greater then life it self.

Är på besök och charmat alla i sin närhet. Snacka om tjej med personlighet och som lämnar ett tomrum efter sig. Snart är hälsoresan slut och hon flyttar hem på heltid!