Om mindre än 20 dagar kommer mitt första ofrivillga hästuppehåll vara ett faktum. Jag är livrädd och känner stor bävan inför kommande halvår på fler än bara ett sätt. Det jag älskar kommer vara långt, långt borta. Mitt andningshål och min stadiga grund att stå på kommer förändras. Kärleken kommer aldrig dö ut och jag hoppas att den perioden kommer få mig att växa ytterligare och att pusselbitarna som fattas faller på plats när vi ses igen.

Hjärtat växer, värker men jag vet att det är vår enda chans till en framtid.

Från hösten 2005 har alla dagar representerats av många timmar i stallet och hästar i min vardag. Denna vår kommer för första gången mötas utan en häst vid min sida. Min fantastiska fina hoppetoss ska få flytta. Inte för alltid, men tillsvidare. För er som hållit er uppdaterade vet ni att 2014 var ett skitår när det kom till min hälsa. Olyckor, smärtor och motsättningar på flera plan vilket mer eller mindre gjorde att vi aldrig kom till skott. S har under hela sin period hos mig varit skadefri, frisk och sund med en mindre muskelinflammation för ca 3år sedan som orskades av en hagkamrat.

Under 2014 blev jag sparkad i ryggen, påbörjade rehab för min trasiga axel, för att sedan gå in i väggen fysiskt under senhösten. Den väggen står fortfarande nära, min kropp svarar inte och läker inte. Därför har jag tagit beslutet att lämna bort henne på foder för att låta min kropp läka, ge henne möjlighet att utbildas vidare, tränas och tävlas. När jag står på fötterna stadigt igen kommer hon att flytta hem igen.

Uppdatering kring henne tills hon åker, och även under tiden som vi finns på skilda håll kommer finnas. Detta beslut har varit ett av det absolut svåraste jag någonsin tagit. S har varit mitt berg, min stöttepelare och min mule att gråta ut till under så många år. Men att vara rädd för att sitta  upp, ligga sömnlös för att man motionerat sin häst pga smärta ÄR inte hållbart. Hon förtjänar kontinutet, utmaningar och möjligheten att växa. Därför tar jag det här beslutet. Det kommer rasa tårar från min kind så många gånger pga det här beslutet. MEN, jag har provat, och det går inte. Trots att jag är norrlänning, tjurig och försöker att inte känna efter. Så är det så här det måste bli, just nu.