Påståendet ovan har jag upplevt tidigare och extremt mycket genom människor i min omgivning. Jag har reflekterat, analyserat och tror jag kommit till en slutsats.

Att vara snäll lönar sig inte kanske är ett hårt uttryck. För när man är snäll, får man det tillbaka - eller hur?

Bemöt andra som du själv vill bli bemött. Hm, ja om man hade ett samhälle byggt på medmänsklighet och laganda kanske det skulle fungera.

Om jag är snäll, kan jag sova med gott samvete. Sant - men besvikelsen av att bli uttnyttjad svider ändå lika hårt.

Därför tänker jag så här. Har gjort ett bra tag men fått en realitycheck och käftsmäll nyligen och därav ventileras detta i skrivandets stund. Om jag är snäll mot dem som förtjänar det, rättvis och stor så kanske jag slipper besvikelsen av orättvisan och kan sova gott?

Är jag hjälpsam och vänligt inställd till människan i ursprungsläge kan jag stå för den jag är. Om jag sedan märker att mottagaren endast agerar i egenvinning och ej uppskattar min hjälp, tid eller vänlighet övergår jag till att vara saklig och rak kanske jag skadas mindre i processen?

Snäll däremot, tänker jag hädanefter vara mot dem som förtjänar det. Som visar uppskattning och agerar vänligt och hjälpsamt i ursprungsläge.

Om någon i min omgivning läser detta och uppfattar att jag ändrat beteende. Fundera på om det finns någon grund hos dig som gör att mitt beteende förändrats. Fråga för oavsett så kommer jag vara rak och ärlig om varför jag förändrat mitt.

Detta inlägg ligger det absolut en besvikelse i. En frustration och även en ilska. Jag har tröttnat på blodiglar som medvetet suger musten ur sina medmänniskor.

Besviken, irriterad och framförallt väldigt illa berörd. Falska äckliga helvete.

Jag må va liten men tro mig det kommer komma mer än bara rök ur den lilla draken..

Spräckte skärmen på luren i frustration och besvikelse. Ursh vad mycket fula ord jag vill rabbla. Kanske borde fly landet ändå?

Avslutade morgonen med en långprommis med schäferpojken och kryper nu isäng. Han är bra fin han. Nya rutiner på arbetsvecka hell yeah!

Imorgon blir första arbetspasset sedan olyckan. Jag som vanligtvis längtar till mitt jobb känner en stor bävan och klumpen i magen växer. Dels för att jag kanske inte klarar det rent fysiskt, och sen allt vad det innebär att återgå till arbete utöver. Jag har försökt nå min arbetsgivare av flera anledningar tyvärr utan framgång.

Ligger i soffan och tittar på min man som organiserar bland papper, kvitton och räkningar. Att något så enkelt kommer bli så svårt inom en allt för snar framtid är rätt skrämmande.

Njuter av det jag har och i allt vad det innebär. Ta inget för givet och försök att uppskatta varje sekund som ges innan det är borta.

Rastlös sysselsatte jag mig med lite kladd idag. Går och funtar på om jag kommer orka träna hund innan jobbet imorgon eller inte. Motovationen är låg, pressen hög.

Köket har börja komma iordning uttryckte mig lite snyggt "Skorpan, jag ser ljuset" igår när vi monterade näst sista skåpet. Kakel, lister och lite småfix så är allt klart hemma hos mannen. Hoppas att vi hinner ställa iordning klart så det är ett riktigt hem innan det är dags att åka.

Första frukosten vid matbordet började morgonen efter en massa mys. Tänk om alla mornar kunde starta så underbart!

Hund promenad och levererat båtgrejer så blir det middag och bio som fyller kvällen.

Hem till ön för att svida om inför kvällen, känns lite som att jag borde do the extra. Kind a special but do now how much extra i should give it. Blir lite blyg sådär.

Men fantastiskt, lyckligt, och the time of my life good and bad.

Mardrömmar, stress och sov oroligt men att vakna brevid min man gör allt så mycket lättare. Den här utsikter gör inte saken sämre!

Har alltid skämtat om att fastna i en hiss vore ju inte så farligt. Trots att jag är klaustrofobiskt lagd.. Har vid ett flertal tillfällen varit stöttning till brandkåren vid hissöppningar där utsatta personer fastnat och får panik över att luften skall ta slut eller att hissen skulle falla ner i schaktet..

Efter att maten anlänt skulle Hilja rastas och Farock hämtas in. Lyckades släpa med en mycket sömndrucken man på en kort promenad med hundarna och sällskap. Givetvis olycksfågel som jag är så drabbas vi av elektroniska problem. Hissen stannar mellan två våningsplan.. Både min och H's telefon ligger kvar i lägenheten... Efter att ha lyckats väcka grannarna dyker jouren upp ca 1h efter vi påkallat uuppmärksamhet.

I sådana lägen saknar jag mina grabbar och tjejer på södertörn. Dem är effektiva, korta utryckningstider och alltid behjälpliga.

Ingen större skada skedd och jag är glad att jag lyckades mota bort ångesten.

Hädanefter kommer jag hålla mig borta från alla fina betydelsefulla människor då vart jag än vänder mig drar jag med mig olyckan.

En fantastisk långfredag i stor bemärkelse.

Startade på bästa tänkbara sätt, fortsatte med hundträning och därefter stundade tjejhäng och nu tillbaka i lägenheten i norrort.

Hundträningen var riktigt härlig. I stood my ground, även om det genererar lite delade åsikter så stod jag pall. Skuddsarbetet börjar se riktigt bra ut och kännas som att vi mer och mer får en klar gemensam bild som ekipage. Toleransnivån var bättre idag och vi var ett bra team. Framförgående och platsliggning ska nötas vidare.

Tjejhäng med lite flytt inblandat. Så himla mysig lägenhet och riktigt bra sällskap! Rödtott deluxe igen vilket gillas och gör mig lite gladare. För alltid retar det nån jävel!

Köksbygge i full rulle och mannen ligger i, kommer bli så fint att det svider lite att det kommer stå tomt en period. Snart är det dags för käk sen får vi se vad orken räcker till. Äta bör man tydligen även om aptiten ej existerar!

Påsk hälsning från mina päron och min fina boxertjej. Saknaden är brutal men snart är vi i mål och allt kommer bli så kul när hon kommer hem. Träningssuget är enormt med fröken. Herrn är fantastisk men dem är så olika!

Två fantastiska hundar med sådan personlighet och båda i min ägo är ofattbart. Många år med härliga äventyr väntar! Kanske något mästerskap?

Högtider överlag har fallit ur min vardag sen jag flyttade till Stockholm och traditionerna föll ur lådan när man växer upp.

Julen är fortfarande viktig då min pappa avgudar denna högtid har jag nedärvt samma förkärlek för den högtiden.

Nu stundas påsk och av någon anledning fick jag kraftig hemlängtan. Jag önskar jag kunde fira påsk i stugan som när man car liten. Tillsammana med kusiner, familj och mina underbara farföräldrar. Det hugger lite i hjärtat att dem inte finns kvar och att traditionen dött ut.

Jag hoppas att den familjära känslan kan slå rot igen i nya generationen.

Ett mindre äventyr väntas sen är det dags att krypa ner i mannens armar och snussa ett par timmar.

Värmen bara sprider sig i kroppen för stunden. Bäst att passa på när jag varit så frusen i slutet!

Började skriva ett inlägg om olika saker, lite här och lite där men insåg att det verkligen inte fanns någon röd tråd i min skrivning för tillfälllet. Huvudet varvas från högvarv till heltomt, vet inte riktigt vad som är upp eller ner. Det sjuka med det hela är att så fort jag tröttnar på hövarven och övergår till tomhet så har jag glömt vad högvarvet berodde på.

Därför bestämde jag mig för att ta en tripp in i fotografiernas värld. Bilder och minnen från förr. Viktiga sådana. Så här kommer en glimt från 2012.    

Alla bilder är upprätthovsskyddade och copyright på. Vänligen respektera detta.

Dessa fantastiska två individer är "Havrevingens Giggs och Thrustful Hot Samba".