Rubriken kommer vid detta inlägg belysa något fantastiskt stort men ack så skört.

För 396 dagar sedan kom en liten kille i en stor kropp in i mitt liv. Fantastiskt söt men oj, oj, oj vilken utmaning. Vi har helt klart haft en fantastisk resa på dessa dagar. Ibland har motgångarna nästan tagit knäcken på mig både som förare och som människa. Moment har övats tills orken, kraften och lusten försvunnit. Inget befäst, inget slut resultat har kunnat levereras.

Pressen, stressen, ångesten har varit kvävande. Jag har aldrig känt mig så liten som i relationen till denna varelse. Men viljan, längtan och önskan att få vara hans centrum och villkorslösa trygghet har ekat i mitt huvud. Hur, om och om någonsin när det skulle inträffa har varit ovisst.

För drygt en månad sen presenterades verktyget för att bygga bron som saknades i vår relation i samband med en fantastisk människa. Verktyget att bygga ett förtroende. En tillit som bygger på en trygghet och en förståelse. Den har tagit fart, vuxit och börjat rota sig. Jag är tagen, skakad och ja, stum. Att jag, trots min ringa erfarenhet, kunskap och allt som ligger mig i fatet. Få möjlighet att nå stjärnorna och förvalta denna hund på ett sätt jag inte hittat vägen för tidigare.

Tack Denice, för att du finns och samlade ihop en osäker, ostrukturerad förare med så mycket ångest inblandat i träningen. Du är värd mer än din vikt i guld!

Henrik... Ja, det går inte ens börja. Utan dig hade inget av det här varit möjligt och jag hade aldrig kunnat göra det jag gör utan din stöttning och ditt lugn.

Bjuder på en bild på min fantastiska kille. Hjärtat hoppar snart ur bröstet men jag somnar tryggt i armarna på en trött man.

Love is greater then life it self.

Är på besök och charmat alla i sin närhet. Snacka om tjej med personlighet och som lämnar ett tomrum efter sig. Snart är hälsoresan slut och hon flyttar hem på heltid!

Mitt icke existerande bloggande har en förklaring. I början av veckan hände det som inte får hända. Jag tappade kontrollen över fordonet jag brukade och krockade. Ingen större skada skedd än ett trasigt fordon som åker till kyrkogården. En chockad förare, skakad hund och ett par timmae på Karolinska. Inget brutet men en wiplash skada kan jag numera lägga till i journalen. Återkommer och uppdaterar när jag mår bra och orkar med. Jag mår okej med tanke på omständigheterna.

Stort ämne men tänker försöka hålla mig kortfattad. Jag vet att alla människor någon gång jämför sig själv med någon annan. Gällande relationer, prestationer, ytligheter eller bedrifter. Men, jag blir så lycklig när stöter på det i min vardag och saken, personen eller händelsen gör en "selfkill". Han som var så framgångsrik, hon som var så snygg, den som var så lyckad faktiskt visar sig sakna kunskap, personlighet, eller övrig framgång. Inte ur en elak vinkel utan mer ett konstaterande. Ingen är perfekt, och lilla jag kanske har en massa fördelar, styrkor som dem aldrig kommer ha, ta del av eller uppleva och uppnå.  

En självboost utan en massa förändringar. Alltså ett kvitto på att den jag är, i vissa anseenden, tillfällen eller bedrifter faktiskt duger och att jag kan vara stolt över mig själv!    

I november 2013 mötte jag en kvinna. En glädjespridare och en frisk fläkt i min då ganska mellanmjölkiga vardag. Så här 1år och 4månader senare skulle jag för allt i världen aldrig byta bort den helgen i Tylösand.

Jag hittade min tvillingsjäl på ett enormt givande konvent i LR's regi med Marcus Schenkenberg som gäst.

Denna kvinna finner jag inga ord för. Hon är en sådan fantastisk vän, mamma, kvinna och varelse att utan henne i mitt liv skulle nog min värld stanna eller snurra i otakt.

Alla timmar i telefon, långa konversationer och obetalbara sekunder jag spenderat i hennes närhet kan jag aldrig tacka gud nog för. Till den saken hör då att jag varken är troende eller övertygad om att det finns en gud. Oavsett om det finns en gud eller om det är kosmos som styr är jag evigt tacksam att just hon kom in i mitt liv.

Så mycket kaos som livet bjuder på har hon alltid stöttat, skällt och gett mig verktygen jag inte hittat, haft eller kunnat bruka för att hantera och bearbeta livets berg och dalbana.

Om jag en dag får privilegiet att ha egna barn med min kosmos önskar jag att jag får bli en tiondel den mamma hon är. Sådana fantastiska barn som hon uppfostrar trots alla motgångar och livets alla prövningar kommer jag vara stolt över mig själv.

Kärleken går inte beskriva, och om du läser det här. Jag älskar dig och är tacksam för varenda millimeter. Oavsett vad livet tar och ger kommer min kärlek och tacksamhet för dig räcka till oändligheten och tillbaka.

Om mindre än 20 dagar kommer mitt första ofrivillga hästuppehåll vara ett faktum. Jag är livrädd och känner stor bävan inför kommande halvår på fler än bara ett sätt. Det jag älskar kommer vara långt, långt borta. Mitt andningshål och min stadiga grund att stå på kommer förändras. Kärleken kommer aldrig dö ut och jag hoppas att den perioden kommer få mig att växa ytterligare och att pusselbitarna som fattas faller på plats när vi ses igen.

Hjärtat växer, värker men jag vet att det är vår enda chans till en framtid.

Morgonprommis med farfar kan väl inte vara en så tokig start?

Jag utförde något under förra veckan som jag aldrig trodde jag skulle genomföra med milen och som jag vill göra igen.

Konditionsträna har aldrig intresserat mig i någon större utsträckning och med mitt "imunvirus" har det aldrig varit aktuellt. Tackvare utmaningen om att springa en mil med min håriga vän förra veckan har min träningsabstinens nått nya höjder.

Min förkylning hänger kvar men så fort den avtagit kommer mitt nya träningsupplägg kicka igång. Längtar massor till att sätta min plan i verket. När F är uppkörd och Skilla lämnad norröver kommer allt sätta fart. Med tanke på all ofrvillig fritid närmsta framtid kommer erbjuda är planen att invisera massor av tid åt hundarna och min fysiska status. Varnar för att jag kommer bli träningsnarkoman! Bjuder på en motivationsbild och ett delmål!