En vecka från gymmet pga visiten i sthlm och en lite för trött kropp. Kände under fredagen förra veckan att jag hade ett utbrott av förkylning nära. Den ligger och pyr vid utan men har lugnat sig något. Tog därför ett beslut att prioritera sömnen före tidig, tidig träning på fredagsmorgonen.

Fick sköta om min bättre hälft på onsdagens planerade träning och kompenserade detta med att åka till gymmet igår kring lunch. Har haft dåligt samvete att träningen har fått ett uppehåll men motivationen har absolut inte dalat utan snarare vuxit under veckan som gått med bakslag för krocken så klart.

Appen som jag registrerar min träning med föreslog att jag skulle gå ner 10% i vikter då jag inte tränat senaste veckan men jag var hård och höll mig till planen förutom på militärpressen där jag lastade av. Då detta är min akilleshäl och jag fick fuska lite förra gången med mera fart valde jag att gå ner-2.5 från förra veckan istället för att öka 2.5 som hade varit grundplanen för förra veckans ökning. Surt men jag ser ljust på möjligheten att öka här när jag har assist igen.

Nu har jag passerat min vikt i marklyft vilket känns lite ballt! Tror även att jag börjar nå en platå på knäböjen eller så har en veckas vila gjort muskelminnet lite vekt. Tänkte försöka ge mig på ett pass imorgon också!

Ikväll väntas en dejt med en fyrbent vän på en helt ny plats ? mer om detta senare !

Got to love life sometimes.

Som ni som läser min blogg vet så blev vi påkörda under lördagen. Ingen smäll i hög hastighet men det tog fortfarande front/diagonalt och jag hann tänka "nej inte nacken" och spände mig i smällen.

Väntade ut besöket till akuten för att veta hur illa det var men oroade mig inte speciellt mycket då airbagen inte utlöste.

Under söndagen mitt i bebismyset gjorde sig huvudvärken påmind, reflekterande inte så mycket över det utan drack bara mera vatten.

Illamående, känslig för ljus och sen kom den mentala biten - tänk om jag får börja om på ruta ett och tårarna kom.

Beslöt mig för att åka till akuten för att dokumentera.

Dem konstaterade att jag var palpöm i två utskott i nacken men avblåste "teamet" då det gått så många timmar sedan. Jag beskrev händelsen, nämnde att polis varit på plats och mina symptom och tidigare whiplash.

3h satt jag i ett väntrum och väntade. 3 timmar!! När illamåendet övergick till knappt hanterbart gav jag upp, gick till receptionen och fick då förklarat att jag hade 5-6 patienter före mig och att jag inte var någon prioritet. Då brast det.

Förtvivlad snörvlar jag att jag mår så illa att jag inte vill sitta i väntrummet mer och vill åka hem.

Det slog mig också att vår sjukvård har blivit så dålig att man efter 3h inte får någon information, ingen hjälp trots att man varit med om en trafikolycka och har känningar i nacken och övriga symptom för en whiplash.

Så här några dagar senare mår jag bättre, smärtorna har avtagit och jag är återställd. Mig veterligen.

Fantastiskt att vår 33% skatt varken räcker till skolor, omsorg eller vård. Om du som läser det här sitter på en högre lön som fackman, politiker eller den formen av tjänsteman. Eller för den delen Arla-grabben som finansierade sin resa med Arlas pengar. Skäms!

Skäms på er för att ni har mage att ta ut en sådan lön. Skäms nå så in i helvete för att ni anser er så jävla mycket bättre än alla dem som faktiskt bidrar med livsnödvändigheter i samhället.

Dem grupper som är statligt anställda och bör ha era löner är: räddningstjänsten, polis, utryckning och bevakning / säkerhet. För deras liv står på spel varje dag.

Ni andra som anser er ha mer ansvar, högre risker eller annat trams som ovanstående fjantar som mjölkar våra skattepengar - skit i en hink så får ni randiga ben - är så fruktansvärt less på er idioti!