Jag har under det senaste året haft hemma en helt fantastisk schäferpojke som jag försökt lära känna, träna för att ha som bästavän på arbetet. Den resan har för er som varit delaktiga varit en bergochdalbana. Känslomässigt och resultatmässigt, men väldigt lärorik. Som tidigare ägare till hunden sa "du väljer inte en lätt väg, men du kommer lära dig massor". Det är lätt att titta tillbaka och känna "jag kanske tog mig vatten över huvudet" men vet ni, jag har hittat hopp om oss igen!

Dem som trott på oss under stora delar av resan, er är jag evigt tacksam för och utan er hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att nå slutmålet som kommer inom kort. Nu däremot, känner jag att det kommer att gå, jag och min fantastiska schäferpojke kommer bli riktigt grymma. Eller som någon annan skulle sagt "ni kommer äga och vara riktigt badass".

Jag har under den gånga veckan fått en fantastisk "aha" känsla. Det här kan jag, utan att överdriva aldrig någonsin vara mer tacksam över än att jag alltid kommer stå i skuld till dessa människor.

Mitt största problem i träningsaspekt med herrn har alltid varit samarbete. Viljan att hunden skall göra det jag önskar och med glädje! Momentmässigt har vi kommit långt, finslipning har återstått men det här genuina "jag gör vad som helst för dig" har inte fallit på plats. Förens nu. Jag har fått verktyget till att nå dit tack vare en fantastisk skicklig, pedagogisk och klok människa i min närhet.

Träningsmetoder, inlärning och tillvägagångsätt har helt förändrats det senaste dagarna. Inte för att det jag på något vis lärt mig hittils varit fel, eller dåligt. Men det har inte klickat helt, inte kännts hundra procent rätt för mig eller för oss som ekipage. Men nu, har jag fått verktyg, vägledning och stöttning att bygga upp ett förtroende så att vi en dag kan visa alla att vi är bäst - tillsammans! Jag vet att jag har en fin hund, som går bra med andra, men för mig har det aldrig varit så lätt att hitta det. Att sätta honom i en kravfas där vi är ett team. Konflikter har uppstått, massor av missförstånd och tyvärr en massa tårar då jag kännt mig värdelös och inkompetent. Den känslan, börjar faktiskt avta, trots så få träningstillfällen med en helt ny träningsmetod vet jag redan nu att det är rätt. Jag har hittat ett lugn, en tillit och ett hopp. Att vi, jag och lilla schäferpojken kan fixa det här tillsammans. Att byta hund, eller förare inte är rätt väg att gå.

För er som inte är hundmänniskor, suck it up. Ni kommer få läsa om träningar, tävlingar, tankar och reflektioner för det är en del av mitt liv och min vardag. Förhoppningsvis är det bra läsning om ni hamnat här för ni är intresserade av vad som händer i mitt liv med allt vad det innebär.   

   Nu kommer två inlägg i hundens tecken!

Fröken randig har under den senaste tiden endast haft fokus på kontakt och momenten för att klara av behörighetsprovet till våren. Vi har även börjat med free shaping och lite tricks för att kunna bredda våra tävlingsgrenar under 2015. Hon har svarat väldigt positivt och är en lycka att träna då hon är extremt sammarbetsvillig, lättlärd men tyvärr ibland lite för snabb för sitt eget bästa vilket gör det svårt för matte att hänga med. 

Träningsfokuset den senaste tiden har dock, varit prioriterad på schäferpojken då vi har ett slutdatum som vi måste vara uppkörda och klara till för att jag skall kunna behålla min tjänst i arbete. Så för er som följer bloggen för att läsa om världens mest fantastiska boxertjej kommer det kanske bli lite mycket "schäfer" på schemat ett tag till. Hon är inte bortglömd och får givetvis hänga med på allt vi gör, träna det som skall tränas och får absolut det hon behöver under tiden.

Som naiv och nybörjare inom hundsporten har herr Schäferpojke verkligen satt mitt tålamod, min tillit till kunskap, läraktighet och hopp på prov ett flertal gånger under det år som har passerat. För att göra en lång historia kort: Det som var en självklarhet med fröken bus sen första stegen utanför valplådan har helt enkelt glömts bort. Att kastas in i tjänstenhundsbiten vind för våg har varit frustrerande, svårt och väldigt, väldigt lärorikt på vägen.

Att förändra ett träningssätt som fungerat så bra på en positiv, lättarbetad, motiverad fröken som aldrig råkat ut för något ont - till att ta över en omplaceringshund har varit... Prövande. En schäferpojke som flyttat massor, kanske inte fått den bästa starten i livet som dessutom fått en rookie i kopplet har varit en lång resa. En resa som bara för några dagar sedan har fått en betydande vändning, kanske vår räddning och mig att våga andas ut. En lärdom, ett uppvaknande och en nytändning. Kanske i sista stund men jag vet att det kommer förändra hela mitt förhållningssätt till hundträning och hundhållning oavsett vart jag landar.

I nästa inlägg kommer jag publicera 3 delar ur hundträningen som beskriver vad som fått mig att verkligen veta att jag hittat en väg, för oss!

Här kommer ett inlägg som endast publiceras för att ventilera lite frustration och för att göra ett ställningstagande. Det är inte skrivet för att såra någon, provocera, eller på något vis vara otacksam utan snarare tacksam, blicka framåt och vara glad över min insikt.

Jag har under det senaste året stött på ett flertal människor, i träningsvärlden för häst, hund, egenträning och arbete. Många lärdommar, besvikelser, uppenbarelser och lycka har det året fört med sig. Det har fått mig att växa, utmana mig själv, utveckla mina svagheter och även bättrat på mina styrkor. Jag har även fallit tillbaka till en insikt som jag konstaterat i och med min utbildning i Boden 2013 - värdet av mig.

Med följande inlägg vill jag bara säga tack. Tack för att ni, i min omgivning har gjort det lätt för mig att välja hur jag vill att min framtid ska se ut. Vem jag vill vara, vilka jag vill spendera min tid med och vem jag vill utvecklas till att vara i mitt vuxna liv. Jag påstår inte att jag inte varit vuxen tidigare, men saker och ting förändras, människor förändras, utveckling sker konstant och jag vill så mycket mer än det jag har haft, har varit, och har gjort.

Min första insikt i och med förändring skedde när jag flyttade ner till Stockholm. Det finns så mycket i mitt bagage som jag bara ville lämna bakom mig. Erfarenheter, energier, mönster och begränsningar. Jag kommer för alltid att vara tacksam över att min bästa vän utmanade mig och jag tackade ja. Att jag satsade på en karriär, kastade mig ut och provade saker jag aldrig gjort förr.

Arbetsrelaterat har jag funnit ett yrke som jag trivs på. En arbetsplats som känns rolig att komma till, kollegor som jag utvecklas tillsammans med och ett företag som ser varje individ som en tillgång. En utvecklingsmöjlighet och en utmaning utan dess like - som fört med sig både gott och ont. Att som färsking få ett erbjudande som hundförare var fantastiskt! Det, kommer givetvis med en massa prövningar, svårigheter och jag har aldrig upplevt prestationsångest i den grad jag gjort med denna möjlighet. 

Människor som på kort tid har blivit otroligt viktiga i mitt liv. Som visat vad genuina människor kan tillföra i mitt liv, på samtliga plan. På samma sätt har jag insett att jag omgivit mig av väldigt mycket negativitet, missunsamhet och så mycket fult, mörkt och hemskt att jag bitvis har svårt att sova om nätterna. 

Så med detta inlägg vill jag bara säga: Tack men nej tack. Vänligt men bestämt. Till er som tillför det sistnämnda i ovanstående stycke - jag har tagit ett beslut att inte låta det vara en del av mitt liv längre.

Delar med mig av denna bild och börjar omgående skriva om något mycket roligare, mer spännande och gladare i nästa inlägg!

Från hösten 2005 har alla dagar representerats av många timmar i stallet och hästar i min vardag. Denna vår kommer för första gången mötas utan en häst vid min sida. Min fantastiska fina hoppetoss ska få flytta. Inte för alltid, men tillsvidare. För er som hållit er uppdaterade vet ni att 2014 var ett skitår när det kom till min hälsa. Olyckor, smärtor och motsättningar på flera plan vilket mer eller mindre gjorde att vi aldrig kom till skott. S har under hela sin period hos mig varit skadefri, frisk och sund med en mindre muskelinflammation för ca 3år sedan som orskades av en hagkamrat.

Under 2014 blev jag sparkad i ryggen, påbörjade rehab för min trasiga axel, för att sedan gå in i väggen fysiskt under senhösten. Den väggen står fortfarande nära, min kropp svarar inte och läker inte. Därför har jag tagit beslutet att lämna bort henne på foder för att låta min kropp läka, ge henne möjlighet att utbildas vidare, tränas och tävlas. När jag står på fötterna stadigt igen kommer hon att flytta hem igen.

Uppdatering kring henne tills hon åker, och även under tiden som vi finns på skilda håll kommer finnas. Detta beslut har varit ett av det absolut svåraste jag någonsin tagit. S har varit mitt berg, min stöttepelare och min mule att gråta ut till under så många år. Men att vara rädd för att sitta  upp, ligga sömnlös för att man motionerat sin häst pga smärta ÄR inte hållbart. Hon förtjänar kontinutet, utmaningar och möjligheten att växa. Därför tar jag det här beslutet. Det kommer rasa tårar från min kind så många gånger pga det här beslutet. MEN, jag har provat, och det går inte. Trots att jag är norrlänning, tjurig och försöker att inte känna efter. Så är det så här det måste bli, just nu.

Har tidigare bloggat på annan portal men pga svårigheter att få allt som jag vill ha det - provar vi här!

Jag har under en längre tid bloggat på blogg.se där jag hade en seriöst blogg där min fina stjärna S hade fullt fokus. För er nya läsare så är det mitt fantastiska halvblodssto som jag tävlat med, utbildat och andats igenom. Den bloggen las på is då jag ledsnade på folks negativa åsikter och allt skitsnack. Testat ha träningsbloggar med renodlad träning, en hundblogg och ja lite av varje. Förra bloggsvängen hade jag en allt i allo blogg som jag trivdes bra med men som inte har hunnits med under hösten. Där skrev jag om mina träningar, hundarna, hästen, och ja allt som fanns med i mitt liv. Jag byter endast bloggportal då den förra strulade med verktygsmöjligheterna och att den endast går uppdatera från specifika webläsare och svår att mobilblogga.

Så det ni kommer få läsa om på den här bloggen är mina hundar, min häst, min träning och mitt liv. Stay tuned.