Är jag helt säker på att jag skulle vara om farbror doktorn skulle sätta sig ner och gå igenom alla mina tokiga tankar, sjuka upptåg och allt som snurrar i den här bollen.

Jag har tänkt rätt mycket på sista tiden, och ännu mer när jag fick kommentaren att jag alltid pratar. - Vilket jag i sin tur tog rätt illa vid mig då jag uppfattade det som att det var störande. Hur som till saken.

Insikten har inneburit att jag kommit underfund med en massa bra saker. Superflummigt inlägg väntar...

Jag tror att jag pratar så mycket, just för att jag måste få ventilera. Om jag inte ventilerar så bubblar det helt enkelt över. Det kan vara allt ifrån att jag måste skriva av mig, prata av mig eller prata nonstop när tillfälle ges. Något jag ävent tillsammans med en god vän kom till insikt med är att - det är helt okej. Det är en del av den jag är. Stör det någon är det mer deras problem än mitt problem och så länge jag trivs med mig själv finns det ingenting som säger att jag ska förändra det här karaktärsdraget jag bär med mig.

Nu till nästa sak som jag egentligen sitter och funderar på, samtidigt som en hel massa saker i mitt huvud snurrar. Hundträning. Någon jag för tillfället sen igår helt snöat inne på igen.

Sitter och väntar på att tiden ska gå så jag kan få köra nästa pass med hundarna, ca 30min har passerat och jag vill bara fortsätta nöta på det vi jobbar på. Får nästan tugga mig i knogarna för att inte överträna och aldrig sluta. Lilla fröken trubbnos har ju sådant driv att det är lätt att bara fortsätta i all oändlighet. Herr schäfer får man ha lite mer struktur på då hans hjärna tar slut ganska fort. Ännu fortare med en löptik i hemmet.

Avrundar detta inlägg innan det spårar ut totalt! Puss och kram från ett organiserat kaos <3

Vissa dagar är lättare än andra och mitt i en dag kan allt vända. Men just idag och just nu vill jag faktiskt klappa mig själv på axeln för att jag aktivt kämpar för att finna inre balans och balans i livet.

Att erkänna sina svagheter är allt annat än lätt, men belöningen som växer sig fram därefter är enorm.

Talade med en mycket god vän igår, mitt i samtalet kröp sig en enorm utmattning över mig. Samtalet bröts och därefter behövde jag egentid för att återfinna balansen. Just där och då blir jag besviken över att jag inte orkar det jag en gång gjorde men samtidigt blir jag stolt över att jag vågar säga att jag behöver vila.

Vägen är lång men just idag och just nu vill jag välja att fokusera på mon styrka att fortsätta eftersträva balans i kropp och själ.