En vän till mig postade ett "kedjebrev" på facebook med sluttexten "kopiera om du bryr dig".

För er som känner mig har ni kanske redan listat  ut att jag hatar sådana saker som sprids på sociala medier utan någon egentligen slagkraft eller att någon på vägen faktiskt bryr sig.

Just detta inlägg handlade om att man inte ska dömma någon som man inte har känt deras vardag, känslor eller annat utefter vad man ser. Jag kan absolut hålla med om mycket som stod i texten. Jag valde att kommentera men jag vägrar att sprida vidare.

Inte för att jag inte bryr mig, tvärtom fanns det massor i texten som jag håller med om, bryr mig om och är stark medpart i. MEN jag vägrar vara en i systemet, en i mängden när det i slutändan inte gör någon skillnad.

I kommentaren delar jag med mig av vissa saker jag upplevt. Ibland har jag funderat på att skriva en bok om min uppväxt, mitt bagage och mitt liv. Men vad som hållit mig ifrån och vad som kommer fortsätta hålla mig ifrån att dela med mig att skriva ner på "öppet fält" vad jag gått igenom är av två olika orsaker.

1: Jag är inget offer

2: Mitt liv, mina erfarenheter - inte hela världens buisseness

Jag är absolut inte hemlighetsfull på något vis, försöker heller inte var mystisk. Men jag känner någonstans att mitt privatliv är mitt privatliv. Dem som behöver veta exakt vad jag genomlidit vet det i olika grad utefter viktighet i mitt liv och nummer två. Det som är bearbetat - aldrig glömt finns ingen anledning att ventliera i all oändlighet.

Slutkontentan av detta inlägg är att jag är stolt över den jag är, har blivit och andas varje dag. Jag har mina skavanker, svagheter och absolut en hel del brister. Med med vart jag kom ifrån och med den grund jag hade att stå på har byggt upp den person, det liv och den känsla jag bär på de flesta dagar kan jag ärligt säga att jag är stolt.

Stolt att jag inte gav upp, stolt över att jag inte har blivit någonting annat än precis just den jag är.

Jag jobbar varje dag på att förminska mina svagheter, bearbeta det som inte är färdigt och ventliera det som behöver ventlieras. Jag är den jag är, alla kanske inte gillar det, kanske i vissa fall - ingen gillar den jag är. Men om så är fallet så får det vara så. För jag är den och det jag är, på grund av vad jag var på gott och ont.

MEN jag kommer aldrig nåonsin döma dem i min omgivning pga deras sätt att handla, vara eller agera utan bakgrund, förbehåll eller någon som helst grund. Jag kan vara brutalt ärlig och kanske ibland ha en gargong som vissa inte klarar av. Min åsikt är min åsik, rätt fel, bra eller dålig det är alltid upptill betraktarens ögon.

Jag har garanterat petat på börjnen som sover med detta inlägg då jag vet att det finns folk som önskar mig olycka, missöden och annat - jag tar gladeligen emot kritik som är befogad och konstruktiv med konkreta grunder. Jag är som sagt still in progress to be the most awesome i can be (missförstå mig rätt att jag har en viss ironi i mina inlägg i detta slag).

Men jag bygger upp mig själv från insidan och ut - men kom ihåg en sak, jag jagar aldrig empati men ibland kanske även jag behöver en lös tygel eller ett slackt koppel :)

Trillade in i en diskussion på "rallyforumet" om mästerskap och höga poäng för att få delta på SM.

Har funderat mycket på det förut och om jag missminner mig rätt har jag skrivit ett inlägg om hur lydnaden fungerade vilket är HELT absurt. Att man kan få en plats i landslaget men inte tillräckliga poäng för ett mästerskap där eliten borde göra upp.

Tänker att om man satsar på mästerskap borde det finnas specifika tävlingar som "gynnar" detta.

Kanske i form av någon sorts "poängsystem" där man på pallplats kan samla kvalpoäng?

På ett mästerskap oavsett om det är rallylydnad eller tävlingslydnad - än vilken gren man pratar om eller sport för den delen borde det ju vara Sveriges ELIT som delar på dessa tävlingar. Dem som utmärkt sig bäst på tävlingar och hanterar olika typer av motgångar, utmaningar, press, nervositet BÄST.

En bedömningssport kommer alltid vara en bedömningssport. Med det menar jag att en domare dömer efter sin bästa förmåga och "belönar" det denne gillar. Det är inte lönt att diskutera att baken är delad och man kommer aldrig stöta på en enighet som inte har några undantag.

När jag introducerades för rallyn (kommer från hästvärlden) var det för mig helt SJUKT att man öht kunde pricka en 100p runda. I dagsläget är det ingenting jag ifrågasätter men när man har tävlat dressyr vet jag att det är HELT omöjligt att man sätter en 10p på varje moment. Då rallyn är uppbyggt på ett helt annat sätt både när det kommer till moment, utförande och poängreglering ger det helt andra förutsättningar vilket jag tycker är fantastiskt. Många som kanske annars inte skulle våga sig ut vågar prova och vet att mindre misstag behöver inte betyda katastrof eller extre press utan kan vara "förlåtet" i sin helhet.

I forumet lekte jag med tanken om att man har kvaltävlingar med ett poängsystem på pallplatserna på utlysta tävlingar. Det skulle alltså betyda att den som är bäst för dagen vinner oavsett hur höga eller låga poäng denne har och får på så vis kvalpoäng. Det skulle innebära att 3st från varje tävling kvalificerar sig för nästa etapp för SM start. Vid visst antal poäng (föreslog 6) har man kvalat till SM.

Första plats: 3p

Andra plats: 2p

Tredje plats:1p

Det innebär alltså att man på minst 2 starter kan göra sig "färdig" för SM och på 6 tredjeplatser även där har gjort sig "färdig". Säg att man har 10st sådana "märkta" tävlingar utlysta som är placerad 5 på udda helger, 5 på jämna helger. Räcker inte det kan man ha ett uppsamlingsheat om antalet starter blir för få på ett mästerskap.

Tanken är absolut inte perfekt eller på någotvis bekräftat genomförbart, men jag tänker att det ger dem som vill tävla mästarskap en chans och enkelheten i att fokusera och planera. För dem som inte har mästerskaps drömmar kan man alltså i lugn och ro välja det tävlingar man föredrar och inte planera utefter dessa "merittävlingar".

Reglerna kan även vara striktare och man kan "förbjuda" eller hårddra vissa regler som på en vanlig tävling skulle tillåtas för att skilja äpplen från päron och samtidigt motivera dem i mästerklass att finslipa sitt utförande på ett konstruktivt sätt?

Lämnar mina tankar där och hoppas att ni fick både frågetecken och utropstecken av denna text. Tack för mig - glad nybörjare som tycker rally är en sport av glädje både på planen och utanför! :D

Hade ett samtal med en god vän för drygt ett år sen om stil, kläder och ställningstagande gällande utseende.

Insåg när jag var i hemstaden med mamma förra helgen att jag inte har en aning vem jag är när det kommer till stil och kläder. Oftast har jag en rätt bra idé och tanke kring hur jag vill se ut och vad jag trivs i.

Förra året skulle jag nog säga att jag föredrog lite mer edge i mitt yttre. Illrött hår och en rätt kaxig stil.

Nu vet jag inte alls riktigt vad jag vill och hur jag ska klä mig. Kanske är det bara en fas eller att timmarna i arbetskläder har varit så många att de andra har fått lämna plats.

Känner för en förändring men det återstår att se vart allt landar.