Länge sen jag bloggade. Inte pga bristande motivation, utan för att livet kom emellan, lösenordet tappades och jag tog mig tid att leva - med varje millimeter jag äger.

Från långt långt söderut till så långt norrut. Nu börjar nästa steg i min resa, nästa del i mitt liv.

För er som alltid funnits där och för er som precis anlänt - välkommen.

Jag har länge letat funderat och spekulerat. Hur grundar man på bästa sätt för sin fyrfotade vän en stadig och korrekt grund för att nå hela vägen till toppen?

Positioner, mönster, kommandon och upplägg. Vart ska man börja, i vilken ände och hur, på vilket sätt lär man sin vapendragare på bästa sätt förståelsen för grunden, se känna och andas den röda tråden och sambandet.

Traskar i detta träsk igen, känner mig vilse. Vill inte göra fel, men samtidigt frustrerad över att stå och stampa. Förståelsen, möjligheten att bryta ner allt i molekyler, för tidigt,  för sent?

Vilka kommandon, vad betyder vad och när? Enkelhet, tydlighet och en positiv känsla och attityd. Detta studsar i samma låda som frustrationen av att vara nybörjare, bortsprungen tid, ostruktur och okunskap.

Vi börjar om, grundar om. Stadga i rörelserna. Tre rörelser.

Frågan är ju bara om sitt, ligg och stå måste ha samma kommando i fjärren? Bubbligt, grumligt, svårt. Krångligt

Nu drar det sig nära första dagen på mitt stora äventyr. Jag har längtat så länge och jag kan knappt bärga mig.

Men här sitter jag utan förmågan att göra det som krävs för att närma mig utflyttning. Vet inte om detta beror på att det är verkligt att det händer och tanken skrämmer mig eller om det är yttre påverkan från att ha fienden i nästa dörr.

Blandade känslor snurrar i mitt huvud. Aldrig har jag blivit så illa till mods eller behandlad av någon eller något som faktiskt var värdig min tid eller energi. Aldrig någonsin har jag haft så svårt att komma till ro och måste åtgärda saker så långt att det faktiskt tar emot.

Kanske är det bara ett sätt att säga hejdå till mitt förflutna och det jag en gång andades, kanske är det navelsträngen som sitter kvar? Till en svag behövande människa som alltid satt alla andra först.

De närmsta dagarna kommer bli spännande och förhoppningsvis smidiga. Annars kommer det avslutas på ett sätt med besked. Mottagaren väljer.

Att lämna en tre på 80kvm för ngt som kanske är 18kvm kommer vända upp och ner på vardagen men förhoppningsvis till det bättre. Min kärlek min dröm och mitt äventyr håll i er för snart kommer vi!

Så var Botkyrka och min tjänstgöring avslutad. Sista passet rullade in på morgonkvisten. Även om det finns mycket som gjorde att jag valde och lämna och det var med lätta steg jag lämnade stationen så sticker det lite i hjärtat.

Jag lämnar fantastiskt många fina medarbetare bakom mig i alla dess instanser. Min personliga utveckling under tiden som var är enorm både på gott och på ont. De tunga dagarna motgångarna som varit har absolut gjort mig ledsen och kränkt men med lovord och kärlek kan jag trots allt vara stolt över min tid.

Jag kan med gott samvete säga att jag gjorde allt jag kunde så länge orken fanns och när den började rinna ut klev jag av innan jag levererade sämre än den näst bästa.

Tack för allt och hejdå bransch station kommun och alla däri jag hoppas ni minns mig med glädje och ett varmt minne.

Lovade mig själv när jag krälat tillräckligt i smutsen att aldrig hamna där igen. Att ta lärdom av mina misstag och fortsätta utvecklas, utmana mig själv men främst att våga ställa krav på mig själv och min omgivning.

Det har under det senaste åren hänt mycket bakom kulisserna. Många drömmar som gått i kras, mål och ambitioner som gått vilse i prosessen. Jag har förlorat mycket på vägen men även vunnit fantastiskt mycket. Även om det inte syns på resultatlistan eller kanske på sociala medier är min resa priceless i så många fall.

Efter två norrlands besök på en relativt kort tid har jag insett mycket både när det kommer till vänner och även gällande min familj.

Min resa är min, och bara min. Det onda, det goda, det svåra och det lätta.

Catch a moment of luck, realese the weight that drag you down.

Jag kanske inte alltid är rättvis i betraktarens ögon, hur egoistisk jag än må låta så måste jag välja. Välja att stanna för min skull, eller gå för min egen.

Insikten som uppdagats under senaste tiden gällande människor och relationer i mitt liv är upplysande men med en viss sorg har jag beslutat mig.

Jag har funderat mycket. Finner inte riktigt ord för det som snurrar i mitt huvud just nu. Men de senaste dagarna har verkligen varit ärliga.

Avståndet ökar, vägar delar sig. Man kanske måste inse att saker och ting förändras och att det i vissa fall hur tråkigt det än är, är för allas bästa.

Negativa bakåtsträvare inrutade i strikta fyrkanter får tyvärr inte plats i mitt liv längre. Tack för allt och lycka till.

Publikplats på årets lydnads SM kom med delade känslor. Dels var jag chockad över att brukshunden var så fruktansvärt under representerad. Inte en ända schäfer, malle, holländare eller boxer syntes på startfältet.

Diskussionen om att gallringen för SM är skev blev ett faktum under dagen. Hur är det möjligt att man tagit championat cacib eller fått en plats i landslaget men ej kvalat till SM. Att en rankingtävling med internationella dommare ej är en merit oavsett inför ett SM är rätt konstigt.

Pricken över i:et för detta SM hade varit att få se The dreamteam på planen. Lilla Lita var frustrerad att inte få starta. Helt ärligt saknades deras kvalitéer på planen. Rätt revansch sugna inför nästa år utan tvekan!

Motivationen som denna dag medförde var enorm. Lite skäll till mig själv för att jag inte kommit ut och tävlat ännu. Att momenten för Lk1 inte är uppvisningsbara är pinsamt. Men mycket tips idéer och lite ökad tankeverksamhet bidrog dagen till.

Ett nytt upplägg för fröken med fokus på stadga. Platsliggningen ska befästa som prio ett och prio två blir ställandet. Moment för moment ska vi hitta en trygghet och en stadga. Vi kanske aldrig platsar på SM men jag ska åtminstone se till att vi tar oss ut på planen!

Komma tillbaka till bloggandet. Ett försök åtminstone.

Semestern avslutad och tillbaka till verkligheten och arbete. Stora förändringar har skett under semestern. Bytt passerad kollega och arbetsuppgifter. Anledningarna är många och framtiden som ligger nära i tid kommer bjuda på många förändringar.

Något jag kommit till insikt är iaf följande. Familj och min flock är viktigare än stad, jobb eller pengar.

Framtiden går aldrig förutspå och att leva här och nu är viktigare än där och då.

Mina veckor i grekland förändrade mycket. Fantastiskt klimat, människor, världen under vatten och så enormt mycket kärlek att jag nästan spricker i molekylform.

Jag är tacksam för mina minnen, min historia bra och dålig och jag är skräckslagen men förväntasfull vad morgondagen kommer medföra.

Det jag vet är att jag är glad att jag fått känna, uppleva och medverka i minnen som är värda allt. Mannen i mitt liv, själsro och utan ord gå mot morgondagen.

Balans, jämvikt men främst lycka.

Kroppen skriker efter träning och det är dags att slakta den. Ett steg i taget som med så mycket annat.

I got dirt on my mind. A bit cute aggression som måste ventileras. Riktad och specificerad kommer den att uttryckas.

Kärlek, mod och våga flyga.