Imorgon blir första arbetspasset sedan olyckan. Jag som vanligtvis längtar till mitt jobb känner en stor bävan och klumpen i magen växer. Dels för att jag kanske inte klarar det rent fysiskt, och sen allt vad det innebär att återgå till arbete utöver. Jag har försökt nå min arbetsgivare av flera anledningar tyvärr utan framgång.

Ligger i soffan och tittar på min man som organiserar bland papper, kvitton och räkningar. Att något så enkelt kommer bli så svårt inom en allt för snar framtid är rätt skrämmande.

Njuter av det jag har och i allt vad det innebär. Ta inget för givet och försök att uppskatta varje sekund som ges innan det är borta.

Rastlös sysselsatte jag mig med lite kladd idag. Går och funtar på om jag kommer orka träna hund innan jobbet imorgon eller inte. Motovationen är låg, pressen hög.