I november 2013 mötte jag en kvinna. En glädjespridare och en frisk fläkt i min då ganska mellanmjölkiga vardag. Så här 1år och 4månader senare skulle jag för allt i världen aldrig byta bort den helgen i Tylösand.

Jag hittade min tvillingsjäl på ett enormt givande konvent i LR's regi med Marcus Schenkenberg som gäst.

Denna kvinna finner jag inga ord för. Hon är en sådan fantastisk vän, mamma, kvinna och varelse att utan henne i mitt liv skulle nog min värld stanna eller snurra i otakt.

Alla timmar i telefon, långa konversationer och obetalbara sekunder jag spenderat i hennes närhet kan jag aldrig tacka gud nog för. Till den saken hör då att jag varken är troende eller övertygad om att det finns en gud. Oavsett om det finns en gud eller om det är kosmos som styr är jag evigt tacksam att just hon kom in i mitt liv.

Så mycket kaos som livet bjuder på har hon alltid stöttat, skällt och gett mig verktygen jag inte hittat, haft eller kunnat bruka för att hantera och bearbeta livets berg och dalbana.

Om jag en dag får privilegiet att ha egna barn med min kosmos önskar jag att jag får bli en tiondel den mamma hon är. Sådana fantastiska barn som hon uppfostrar trots alla motgångar och livets alla prövningar kommer jag vara stolt över mig själv.

Kärleken går inte beskriva, och om du läser det här. Jag älskar dig och är tacksam för varenda millimeter. Oavsett vad livet tar och ger kommer min kärlek och tacksamhet för dig räcka till oändligheten och tillbaka.

Om mindre än 20 dagar kommer mitt första ofrivillga hästuppehåll vara ett faktum. Jag är livrädd och känner stor bävan inför kommande halvår på fler än bara ett sätt. Det jag älskar kommer vara långt, långt borta. Mitt andningshål och min stadiga grund att stå på kommer förändras. Kärleken kommer aldrig dö ut och jag hoppas att den perioden kommer få mig att växa ytterligare och att pusselbitarna som fattas faller på plats när vi ses igen.

Hjärtat växer, värker men jag vet att det är vår enda chans till en framtid.

Morgonprommis med farfar kan väl inte vara en så tokig start?

Jag utförde något under förra veckan som jag aldrig trodde jag skulle genomföra med milen och som jag vill göra igen.

Konditionsträna har aldrig intresserat mig i någon större utsträckning och med mitt "imunvirus" har det aldrig varit aktuellt. Tackvare utmaningen om att springa en mil med min håriga vän förra veckan har min träningsabstinens nått nya höjder.

Min förkylning hänger kvar men så fort den avtagit kommer mitt nya träningsupplägg kicka igång. Längtar massor till att sätta min plan i verket. När F är uppkörd och Skilla lämnad norröver kommer allt sätta fart. Med tanke på all ofrvillig fritid närmsta framtid kommer erbjuda är planen att invisera massor av tid åt hundarna och min fysiska status. Varnar för att jag kommer bli träningsnarkoman! Bjuder på en motivationsbild och ett delmål!

Har under de senaste dagarna nått botten och vänt jobbmässigt. När man inte ens får chansen får visa vad man går för, pga något man inte kan påverka blir jag både ledsen, arg och väldigt ställd. Jag kan varken påverka mitt kön, min ålder eller att jagfä flyttat...

Ser dock positivt framåt och väljer att fokusera min energi på allt jag kan göra, har åstadkommit och kommer göra. Det kommer bli ett spännande år med mycket nytt både äventyr, prövningar och utmaningar. Ser framåt och är glad för vad jag har framför mig

Fick ett fint mms från Yantis hälsoresa där hon får en långpromenad tillsammans med 'farfar' på morgonen. Fantastisk att norrland har snö fortfarande! Kanske blir en blixtvisit till norr om röda stjärnan flyttar dit under min rehab. Yanti hälsade att hon mår bra och älskar att springa fritt många långa promenader varje dag. Hoppas på att mamma håller sitt löfte och uppnår sina stegmål.

Finaste Farockenbus kom och gosade precis och visade ett riktigt äckligt vårtecken och att våren i Stockholm är på väg. En fästing vid ögat!! Han är bra söt lilla långnos och jag hoppas verkligen att vi håller vår plan och sätter provet i slutet av månaden så kommer träningen snäppas upp, läggas om och båda hundarna kanske får synas på tävlingsplanen i år(!?)

Som jag nämnde tidigare har min förkylning blommat ut och natten har krupit fram. Jag brukar sällan bli ynklig gnällig eller så men helt ärligt. Kroppen vill falla isär i molekyler. Med lite flax får jag krypa isäng om 4h och kurera mig inför nästa morgonpass.

Fick tråkiga nyheter som kommer påverka min framtid negativt men tyvärr är det inget jag kan göra åt. Förebygga och skadereglera möjligen så ett par samtal skall ringas innan J.B kommer för att kontrollera möjliga åtgärder.

Just nu skulle jag helst befinna mig i en famn, på ett favoritställe norröver framför en brasa och kurera.

Träningsupplägget som planerades med 5pass om dagen tills nästa garageträning sprack pga platå och brist på energi. En förkylning har legat och pyrt och nu blommat ut inför kommande arbetsvecka.

Under gårdagens promenad fick vi fantastisk beröm vid hundmötet att vi utstrålar ett lugn vilket var enormt roligt att höra att vi kommit så långt även om det är mycket kvar.

Kvällsträningen bjöd på många fina framsteg och min lilla kille gjorde matte stolt! Min tacksamhet gentemot denna fantastiska människa, tränare, coach you name it är obeskrivlig. Jag har varit tveksam men med hennes tillit att vi fixar det tror jag på underverk.

En kall flicka kröp ner i en varm säng bredvid en utslagen man. Att ett par hjärtslag och andetag kan vara så rogivande. Perfekt uppladdning inför en arbetsvecka och påfyllning av energi behövs när förkylningen blommat ut. En fantastisk ledighet med underbara människor!

Längtar till värmen när solen kikar fram, denna sommar kommer äntligen drömmar slå in.