I november 2013 mötte jag en kvinna. En glädjespridare och en frisk fläkt i min då ganska mellanmjölkiga vardag. Så här 1år och 4månader senare skulle jag för allt i världen aldrig byta bort den helgen i Tylösand.

Jag hittade min tvillingsjäl på ett enormt givande konvent i LR's regi med Marcus Schenkenberg som gäst.

Denna kvinna finner jag inga ord för. Hon är en sådan fantastisk vän, mamma, kvinna och varelse att utan henne i mitt liv skulle nog min värld stanna eller snurra i otakt.

Alla timmar i telefon, långa konversationer och obetalbara sekunder jag spenderat i hennes närhet kan jag aldrig tacka gud nog för. Till den saken hör då att jag varken är troende eller övertygad om att det finns en gud. Oavsett om det finns en gud eller om det är kosmos som styr är jag evigt tacksam att just hon kom in i mitt liv.

Så mycket kaos som livet bjuder på har hon alltid stöttat, skällt och gett mig verktygen jag inte hittat, haft eller kunnat bruka för att hantera och bearbeta livets berg och dalbana.

Om jag en dag får privilegiet att ha egna barn med min kosmos önskar jag att jag får bli en tiondel den mamma hon är. Sådana fantastiska barn som hon uppfostrar trots alla motgångar och livets alla prövningar kommer jag vara stolt över mig själv.

Kärleken går inte beskriva, och om du läser det här. Jag älskar dig och är tacksam för varenda millimeter. Oavsett vad livet tar och ger kommer min kärlek och tacksamhet för dig räcka till oändligheten och tillbaka.

Om mindre än 20 dagar kommer mitt första ofrivillga hästuppehåll vara ett faktum. Jag är livrädd och känner stor bävan inför kommande halvår på fler än bara ett sätt. Det jag älskar kommer vara långt, långt borta. Mitt andningshål och min stadiga grund att stå på kommer förändras. Kärleken kommer aldrig dö ut och jag hoppas att den perioden kommer få mig att växa ytterligare och att pusselbitarna som fattas faller på plats när vi ses igen.

Hjärtat växer, värker men jag vet att det är vår enda chans till en framtid.

Morgonprommis med farfar kan väl inte vara en så tokig start?

Jag utförde något under förra veckan som jag aldrig trodde jag skulle genomföra med milen och som jag vill göra igen.

Konditionsträna har aldrig intresserat mig i någon större utsträckning och med mitt "imunvirus" har det aldrig varit aktuellt. Tackvare utmaningen om att springa en mil med min håriga vän förra veckan har min träningsabstinens nått nya höjder.

Min förkylning hänger kvar men så fort den avtagit kommer mitt nya träningsupplägg kicka igång. Längtar massor till att sätta min plan i verket. När F är uppkörd och Skilla lämnad norröver kommer allt sätta fart. Med tanke på all ofrvillig fritid närmsta framtid kommer erbjuda är planen att invisera massor av tid åt hundarna och min fysiska status. Varnar för att jag kommer bli träningsnarkoman! Bjuder på en motivationsbild och ett delmål!